Har du någonsin hört folk säga “Det är ett generationsskifte, den ’nya generationen’ är på väg att blåsa nytt liv i vår vinregion”? Det sägs ofta om många vinregioner. Jag tror att det bara är, ja, för att använda ett artigt ord, struntprat.
Hur kan det vara ett generationsskifte i en hel region? Generationer ”skiftar” inte.
Det är ett kontinuerligt flöde från en generation till en annan. Det är inte en stegfunktion; det är mer som vatten i en flod: ett kontinuerligt flöde.
Men när jag åker på vinresa i Dourodalen och träffar Oscar och Claudia, eller Sandra, eller Manuel, eller Luisa, eller João, eller Jorge, då börjar jag tänka att det kanske ligger något i det ändå.
Oscar och Claudia Quevedo hör hemma på Quevedo Port (Quinta da Senhora do Rosario). Sandra Tavares har skapat Wine & Soul. Manuel Lobo är på Quinta do Crasto. Luisa tillhör Olazabal-familjen som äger Quinta do Vale do Meao långt upp längs floden Douro nära Spanien. João Roseira driver Quinta do Infantado. Jorge Alves gör vin på Quinta do Tedo. Och många fler.
När jag började prova (och dricka) vin för många år sedan var Dourodalen nästan enbart känd för portvin. Port är fortfarande kärnan, naturligtvis, men mycket har förändrats.
Det brukade vara så att man tog ett glas portvin med stiltonen vid jul. Resten av året sa man “port är en så utsökt gott vin”, men man drack sällan det. Idag är det annorlunda. Kanske det har att göra med generationer, generationer av vinproducenter och av vindrickare.
Starkvinet port är fortfarande stöttepelaren i Douro, men jag tror att folk dricker det annorlunda nu. Det finns vitt portvin och det finns även roséport. De traditionella röda portvinerna är ibland torrare. Port används även i cocktails.
Men den största skillnaden är att nu finns det ”bordsviner” (dvs inte starkviner) från Douro. Allt från eleganta vita till imponerande röda.
Första gången jag kom för att besöka Quevedo Port var en tidig morgon i oktober. Deras vingård ligger långt borta i den lilla staden San Joao da Pesqueira på en platå högt över floden. Vädret i oktober är inte alltid att lita på i Douro. Den morgonen var det dimmigt. Vi var tvungna att köra sakta och följa de slingrande böjarna på vägarna noggrant. Man kunde inte se många meter framåt, och inte heller åt sidan. Vägen var mycket kurvig.
När jag klev ut ur bussen för att träffa Oscar var luften sval, till och med kall, men solen gjorde stora framsteg. När vi hade provat oss igenom några portviner i vinkällaren, en hel del port faktiskt, med en avslutning med en rad sällsynta tawnies med en klimax på en 40 år gammal tawny (Quevedo är lite av en specialist på gammal tawny), då hade solen besegrat dimman. Strålande blå himmel, magnifik utsikt över vingårdarna.
Att köra ner samma väg som vi kom var en total överraskning. Det var spektakulärt. Om vi inte hade sett mycket på vägen upp så var nerfärden en aldrig sinande följd av hisnande vyer. Dourovägarna är i en klass för sig med utsikt efter utsikt över vingårdarna. När jag tittade över kanten på sidan av vägen så förstod jag varför vår chaufför hade tagit sin tid att köra upp. Man vill verkligen inte glida ut med hjulet över kanten av vägen här.
Vi tog höger vid Pinhao, den “huvudstaden” i vinregionen, för att bege oss till Wine & Soul. Kalla det “huvudstad” är en överdrift, det finns egentligen inget särskilt “huvudstadligt” med Pinhao. Dess största attraktion är järnvägsstationen som är ett under av blåa och vita azulejo-kakel.
Vad som också kan räknas till Pinhaos fördel är att denna lilla järnvägsstation har en vinbar. Plus att Pinhao har ett lyxigt hotell och ett mer blygsam vandrarhem. Ett bra ställe att bo när man vill utforska vingårdarna med andra ord.
Några kurvor i vägen senare (ja, förmodligen 75 kurvor senare) anländer vi till byn Vale de Mendiz och till Wine and Soul, där Sandra Tavares och Jorge Serôdio Borges har etablerat sin lilla vingård. Jag träffade Sandra, Jorge var inte där. Kanske var han ute och reste världen runt för att berätta om sina viner. Sandra och Jorge har en talang för att kombinera högklassig vinframställning och talang i marknadsföring.
Deras vingård är en liten byggnad målad i vitt (som de flesta byggnader är i Douro) med Wine & Soul i gigantiska bokstäver på väggen. Jag kan bara gissa varför de valde det namnet. “Själ” kan kanske tolkas på många olika sätt. Självklart gör de viner med mycket själ. Men de lägger också hela sin själ i att göra dem. Och vem vet, kanske de har en musikalisk talang också?
Att driva en vingård i dag eller att starta en från grunden är inte lätt. Vingårdsmark är den dyraste jordbruksmark finns. Så idag, om du vill bli en vinmakare måste du också klara dig i marknadsföring. Bara namnet, Wine & Soul, ger dig en bra indikation på hur de tänker, Sandra och Jorge. En vingård med ett 100 % engelskt namn i Douro. (OK, många andra har engelska namn också men det är bara gamla släktnamn. Det räknas inte.) Redan när de började de hade uppenbarligen ett mycket internationellt perspektiv på vad de ville göra.
När jag mötte Oscar tidigare på morgonen var mitt intryck detsamma. Det är inte lätt att ordna ett möte med Oscar på Quevedos vingård. Han är ofta på resa runt världen för att sälja sina viner.
Kanske det är ett tecken på ett generationsskifte? Det brukade vara så att vara vinmakare var att vara jordbrukare. Idag om du driver vingård så måste du också kunna driva ett företag. Och många unga människor i Douro i dag är mycket begåvad både på vinframställning och i näringslivet.
Det finns färskt och friskt vatten i floden!
Dourodalen är en av världens mest spektakulära vinlandskap med dess slingrande flod och branta sluttningar med vingårdar. Att besöka Dourodalen för att smaka vinerna och njuta av maten och det vackra vingårdslandskapet görs bäst på en vinresa med BKWine. Nästa vinresa till Douro är i oktober.
Res till världens vindistrikt med experterna på vin och specialisten på vinresor.
Den ultimata vinreseupplevelsen.
